barndomen med en alkoliserad far

(känsliga läsare varnas detta blogginlägg kommer innehålla fula ord och ingående beskrivningar)


Jag minns första gången min far var onyckter jag var 6 år och delade rum med min 4 år äldre syster och det var mitt i natten och han kom in och trilla ner på marken så full han var och skrek min systers namn som då var bara 10 år vi fick sova i min brors rum den natten (det enda med lås på) och smyga ut genom fönstret morgonen därpå till skolan för vi vågade inte ut genom dörren ifall pappa skulle vakna. Dagen efter sa jag till min pappa "pappa, lova att du inte bli så konstig igen för jag blev rädd" och han lovade men när jag var så liten förstod jag inte att en alkolist inte kan hålla sina löften...

När jag blev äldre(12-13 år) så när jag var hemma för att jag var sjuk så vägrade min pappa tro att jag var sjuk jag fick stå och laga mat när jag hade feber för han tyckte det var inte mer än rätt för jag skulle lära mig för att jag skulle kunna laga mat till min karl.

Det har varit många nätter jag har legat och gråtit över elaka saker han har sagt och jag har önskat att han bara skulle sluta dricka så det blev bättre hemma.

När vi bodde ute på landet bodde vi i ett stort hur och när han var onyckter kunde han inte ta sig upp på övervåningen och det var där resten av familjen brukade trycka när han var onyckter. En gång när jag snackade med en killkompis i telefon däruppe hörde jag någon ta upp luren där nere och då förstod jag att han skulle tjuvlyssna och när jag träffade pappa sen så undra han var det var för någon idiot jag pratade med.

Min far är världens snällaste när han är nyckter men när han är full så är han som förbytt och skriker och säger fula ord, en gång när jag låg i sängen och hade hög feber och var illamående så kom han in och sa att jag var en "jävla lathund" och nån timme efter gick jag och kräktes av illamåendet och då kom han och sa att det var ju inte bra jag mådde så dåligt och att jag skulle gå och vila mig.

Den värsta gången som fick droppen att rinna över bägaren var när jag och min pojke duschade och min far behövde gå på toa så pissade han i en hink istället som han sen tvingade mig att tömma och göra ren jag gjorde som han sa för jag vågade inget annat så jag låste in mig på toaletten och började storgråta och som tur var, var min pojke där så han tröstade mig och han vägrade låta pappa komma in i mitt rum för att han inte skulle vara mer elak men han kom in i rummet och kom nära mig och jag kände hur han stank äcklig sprit och bad honom att gå iväg och sen gav pappa upp och när han stack ut så ringde jag min bror men jag började gråta när jag skulle berätta vad som hänt så min pojke fick ta över luren och berätta hur det var och så fick vi komma upp till dem och sova över där så jag slapp pappa. när jag en tid senare satt i skolan och tänkte på det som hände och jag brast ut i gråt och jag fick gå till skolpsykologen en bra tid efter den händelsen som tur var kamratstödjaren och en kompis där och hjälpte mig dit .

Hela jag var helt sönder jag har fått bygga upp det igen och jag bygger fortfarande upp det och jag har min älskling vid min sida som stöttar mig när jag har det svårt.

Jag är glad att jag har fått egen lägenhet med min älskade pojke så jag slipper allt det där hemska som jag fick uppleva ungefär varje dag sen jag var 6 år.

barn

jag kan erkänna detta
jag vill ha barn.. nu..
även om jag vet att jag inte är redo för att få barn både ekonomiskt och att jag inte är mogen så har jag en stark längtan att få barn och bli mor... när jag är hos mina syskonbarn och får kramar av dem så känner jag att jag vill ha ett eget barn som ger mig kramar och kallar mig mamma och jag vill ha ett eget lite knyte som och jag kan sjunga godnattsånger för och amma och känna mig som en riktig mor.

just nu har jag mina katter som jag behandlar som mina barn men det är inte samma sak :(
när folk pratar om sina gravidieter och barn blir jag lite ledsen för jag vill uppleva det med jag vet att jag kommer uppleva det sinom tid men jag vill uppleva det nu!

mobbing

nu ska jag berätta lite om min högstadietid

jag var mobbad, inte helt utfrusen men kände inte mig som en i kompisgänget jag var deftentivt inte i det "populära gänget" även om jag hade drömmar att tillhöra dem, patetiskt egentligen nu när jag på "äldre dar" tänker på det att man ville vara med dom när dom söp sig medvetslösa och tjyvrökte och försökte vara så "coola" som möjligt, man var bara en wannabe när man för första gången drack och rökte sin ciggarett vilket var fruktansvärt vidrigt kan inte förstå varför jag fortsatte röka egentligen och jag som har alkolism i släkten också men jag gjorde väl bara för att passa in och ville känna mig som en innemänniska.
jag minns inte så mycket av min högstadietid egentligen för jag har förträngt det mesta det kom jag på när jag snackade men en gammal skolkompis som jag fortfarande har kontakten med att när hon berättar om saker jag har varit med om så minns jag inte det, jag minns bara några få saker som var väldigt sårande t ex jag blev kär ofta och jag hade oturen att bli kär i en innekille och jag skickade en ros till honom på alla hjärtans dag(6 år sen på tisdag) och jag gillade verkligen denna killen men han sårade mig djupt och gjorde mig till ett skämt på hela skolan så jag mådde inte så bra efteråt där jag grät mig själv till sömns och hatade skolan och lovade mig själv att aldrig mer visa känslor i skolan till en kille för ingen gillade mig och jag skulle bara bli skolans skämt igen.
eftersom jag var blyg och uppväxt med att man inte skulle göra sig till besvär och inte ifrågasatta någon och inte brukade säga något på lektionerna så satt jag mest tyst och jag var tyst i korridorerna och försökte undvika alla människor och jag brukade gömma mig på skolans toaletter när jag inte orkade med trycket med allt folk som var i korridorerna på rasterna och några "populära" killar tog och utnyttjade det och brukade mobba mig och men då hade jag fått nog jag berättade det för min storebror som praktiserade på skolan som jag än idag är tacksam över att han hjälpte mig han och hans kompis(om var biffig också som min bror) gick fram till "ledaren" och sa ungefär " du ska ge fan i att mobba min syster för då kommer jag tillbaka och då blir det synd om dig" och han lät bli mig efter det och för ett år sen (har förändras mycket sen högstadiet) så satt jag på busshållplaten och väntade på bussen till eslöv och han kom fram och undrade om jag visst när nästa buss till malmö gick jag satt hlt chockad och undrade om han verkligen inte kände igen mig men efter ett tag sa jag att han kunde kolla på tidstabellen en bit bort för jag visste inte och han tack och jag satt och funderade om han verkligen inte kände igen mig eller om det var så att han fortfarande var rädd för att min bror skulle komma efter honom..

när det är klassåterförening brukar jag gå på dem inte för att det är kul men för att se om folket har förändrats något vissa har förändras totalt andra inga och de brukar säga att vi måste hålla kontakten och fortfarande vara vänner... bullshit! säger jag bara en vän mobbar inte en och en vän ställer upp för en när det är svårt jag hade ett par få vänner som ställde upp för mig och inte var det dom!

folk omkring mig i högstadiet tyckte jag var en misslyckad människa och var dum och ful men det var jag inte när jag tänkte efter jag hade vänner och jag var inte dum jag gick ut med betyg så jag kom in på gymnasiet och nu mår jag betydligt bättre än vad jag gjorde i högstadiet jag har ett bra liv nu jag har en sambo som älskar mig ,två små rara katter, massvis med vänner som verkligen gillar att umgås med mig och jag läser upp mina gymnasiebetyg(skolkade för mycket) och har inte fått ett enda ig

men ibland när jag är ute på stan och oc ser en gammal mobbare blir jag rädd och tror att det ska bli precis som i högstadiet men då tänker jag att jag har lyckas bättre än dem och när jag går förbi med ett ett stort leende på läpparna och tänker inombords att jag är bäst så ser jag deras sura miner och då förstår jag att jag har rätt och de kan inte mobba ner mig för de har inte den kraften längre